Det här är ett avslut.

För ett år sedan visste jag knappt vem han var.
Jag hade sett honom i korridoren. Han brukade bära fluga och slips.
Stora skor och blåa skjortor.
Han gick alltid med huvudet högt och man kunde tro att han ägde hela världen.
Aldrig i livet att han skulle titta åt mitt håll.
Eller jag åt hans.

Vi brukade prata på msn ibland.
Mest om särskrivningar, fula människor på facebook och politik.
Han lyssnade på dålig musik och hatade håkan hellström och noice.
Men han fick mig ofta att skratta där bakom skärmen.
Ingen får mig att skratta bakom skärmen.

Vi hade våra skåp på samma ställe och hur tidigt jag än kom var han redan där.
Han satt med hörlurar och kikade upp under sin lugg.
Dog lite varje gång.
Jag försökte verka nonchalant och ansträngde mig för att ta av mig jackan snyggt.
Ville att han skulle titta men samtidigt ville jag sjunka genom jorden.

Sen åkte jag utomlands med min kompis.
Tänkte inte så mycket mer på honom.
Tills jag kom hem.

Då han skrev saker som fick mitt hjärta att sniffa sockerdricka.
Mitt huvud att sprängas.
Magen att göra kullerbyttor.



Hans skor är fortfarande stora och flugan är randig.
Musiken är dålig men han får mig alltid att skratta så jag kiknar.
Vi pratar ofta om särskrivningar, fula människor på facebook och politik.

Och när han kikar upp under sin lugg dör jag lika mycket varje gång.
För nu tittar han och jag vill inte ens sjunka genom jorden.

Nu åker jag till min kärlek.




Kisses!

"Ja, fast det finns en grupp människor som är snäppet värre än dessa patetiska människor. Och det är dom som lägger ner sin tid och energi på att störa sig på dom stackars ensamma människorna. Tjejen som har lite att tänka på eller? Men vänta lite, har det inte med självkänslan att göra att man inte törs visa sig naturligt? Jag har då otroligt fina och äkta vänner trots att jag aldrig lämnar dörren utan smink."

Man kan tycka att jag är snäppet värre, absolut. I don't blame you.
Du är fri att tycka vad du vill. Precis som jag är.
Jag stör mig på det, ja. Och du stör dig på att jag stör mig på det.
Hmm?
Jo, självklart har det med självkänslan att göra. Jag har aldrig antytt något annat än det.
Jag citerar mig själv;
"Dom är så jävla rädda att andra ska se vilken bluff dom är."
Så, säg mig, är det inte så människor med dålig självkänsla mår?
Har jag fel? Nej.

Och jag har dessutom inte sagt att dessa människor inte har fina vänner?
Du verkar tro att dålig självkänsla och inga vänner hör ihop?
Mer än hälften av befolkningen har dålig självkänsla idag.
Jag har aldrig heller sagt att du, eller någon annan, inte förtjänar bra vänner!

Eller har jag det?
I sömnen i så fall.

Dessutom vill jag tillägga en sak? "Tjejen som har lite att tänka på eller?"
Ehm, njaeee, lite och lite? Jag menar, det här är viktiga grejer. Det är viktigt att få tjejer att må bra.
Det är viktigt att våga göra en förändring själv. För det är inte en jävel som kommer göra det åt dig.
För erkänn, visst vore det lite skönt att kunna gå ut utan smink? Utan att känna sig ful.
Utan att behöva tänka på vad andra tycker.
Visst vore det skönt att få känna sig fin på grund av att man strålar? Utan smink.
Precis som du är.
Precis som du alltid kommer att förbli.
För det är den nakna sannigen, Sandra. Du kommer inte att ändras. Du är den du är.
Det är vi alla.

Det jag egentligen ville få fram med min text var att jag tycker det är tragiskt.
Tragiskt att skönhet sitter i smink och inte i allt annat vi är.
Tragiskt att inte fler människor vågar sätta sig emot samhällets ideal.
För att dom är fega. Rädda för någonting.
Det är patetiskt att må dåligt när man skulle kunna må bra.
För allt sitter i huvudet ändå.

Men det kanske bara är jag som tycker så.

Det mest patetiska jag vet är människor som inte kan visa sig utan smink.
Som inte klarar av att visa sitt riktiga jag. Som inte vågar.
Dom är så jävla rädda att andra ska se vilken bluff dom är.
Se att dom egentligen bara är idioter som låtsas.
Låtsas tycka om sig själv.
Låtsas vara någon dom egentligen inte är.
Det är så fruktansvärt sorgligt att vissa människor verkligen är så på riktigt.
Så osäkra och ensamma.
Så utelämnad till sitt öde.

Det mest irriterande är att det ofta är människor som spelar bättre än andra.
Sådana människor som ska veta allt.
Som tar reda på allt.
Det är ofta människor som lyser igenom.
Pratar man med en av dessa människor kan man hela tiden förstå.
Förstå att där under huden finns en liten fågelunge som inte vågar flyga.

Det är så himlahimla tragiskt.
Och jag tycker synd om dessa människor.
Det är synd om dessa människor.
För dom är fega.
Rädda. Ensamma. 

Och kommer förmodligen alltid att vara det.

 

Har ni sett the orphan förresten?
Ett mästerverk. Poesi. Konst.
Och det absolut läskigaste jag sett.