Always dreaming about it

JAG BÖRJAR BLOGGA PÅ DEVOTE NU
 
http://amandaeandersson.devote.se/
http://amandaeandersson.devote.se/
http://amandaeandersson.devote.se/
http://amandaeandersson.devote.se/
 
Samma skit där. KOM!
 
 
 
 
 

asdf

 

C

Det är så förbannat jävla svårt att skriva om Christoffer rikner.
Jag vet inte vad det är, eller vad det beror på, men orden vill inte infinna sig.
Jag kan inte beskriva för någon hur otroligt jävla lycklig han gör mig, jag kan inte få någon att förstå hur allt ligger till. Vad han har gjort med mig.
Jag kan inte beskriva hur han får mig att kikna av skratt.
Hur han kan reta upp mig på tre sekunder. Hur han ser ut när han tar på sig strumporna.
Jag kan verkligen inte beskriva och jag tänker inte ens försöka få er att förstå.
För jag har aldrig någonsin träffat en människa som ser på mig på det sätt som han gör.
 
 
 
 
 
 
 

The storm is comin' soon

Jag kommer spendera min höst i en ny stad, med nya människor.
Och helt plötsligt lämnar jag vår småstad. 
Vemodet dödar mig, sakta kryper det upp över ryggen och stryper mig långsamt.
Jag är inte säker på att jag vet hur man andas någon annanstans.
 
 
 

summer

 
 
 
 
 

Free

 
 
 

För allt jag tar i verkar gå sönder

Mitt tjugoåriga hjärta pumpar sakta och lite för hårt ikväll.
Människor kommer och människor går.
Min farfar dog för någon vecka sedan och sen dess har himlen varit lite vackrare och lite mer ljuv.
Trycket över bröstkorgen blir tyngre under vissa stunder på dygnet,
som till exempel när han bredvid mig har somnat och det finns så mycket jag vill prata om men han är så jävla vacker när han sover och jag kan inte fömå mig att väcka honom.
Så jag ligger tyst och vrider och vänder på mig och känner den där brutala lyckan gå hand i hand med olyckans sändebud.
 
När jag tittar på min mor ser jag hur skör och stark hon är på samma gång. Hennes långa svarta ögonfransar. Det korta håret som blekts och fräknarna som försiktigt tittar fram efter några dagar i solen.
Jag blir så otroligt imponerad av henne när hon sitter där på altanen i solnedgången, dricker ett glas vin och ler mot livet trots att hon gått igenom mer än vad någon människa förtjänar.
Trots att hon lever med någon som knappt är där, som alltid letar efter något mer, något annat.
Trots allt detta sitter hon med en filt runt axlarna och ett lugnt och starkt uttryck i blicken när hon tittar ut över gatorna i byn där hon levt hela sitt liv.
Och hon ler, för även om det gör satans ont så ofta så tycker hon att det här är det häftigaste som finns.
Att livet är allt, att det är vårt.
 
Det smärtar att se min mammas sorg och när jag gråter tyst vill jag ringa upp den där flickan som varit hela mitt liv under så lång tid, men halvvägs in i samtalet lägger jag på luren, för jag vet inte om hon vill att jag ska ringa längre.
För det är någonting i vår relation som har gått sönder. Som jag inte vet hur jag ska laga.
Hur ska man orka kämpa när man knappt kan resa sig på morgonen för att livet känns tomt och färglöst?
Och man önskar att saker vore ogjorda. Osagda. Att man varit mer försiktig, för vi skulle ju vara föralltid, det finns inget annat, till månen och tillbaka, hon var allt.
Nu är hon säkert någon annans och trycket över bröstet är olidligt och varje natt i flera månader har jag somnat med gråten i halsgropen och tårar som tränger bakom ögonen.
För allt jag tar i verkar går sönder.
Allt det vackra blir fult så fort jag rör vid det.
 
Men mitt i gråten skrattar man för att den där pojken håller en så hårt om natten, torkar tårar och viskar att jag kommer aldrig att gå och man hoppas mest av allt att det är sant för fler förluster klarar inte det här hjärtat av.
Fast sen tänker jag att om fler förluster kommer så sitter min mamma kvar där på altanen och delar mer än gärna med sig av filten och vinet och en dag kanske jag också kan sitta där med ett lugnt och starkt uttryck i blicken och le mot livet. Tycka att det här är det häftigaste som finns. Att livet är allt.
 
 
 
 

Alla trodde att jag skulle förlora mig med vilken runaway som helst

När du ser på mig, är det knappt jag minns ett enda öknamn dom kallade mig,
och jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.
 
 
Så jävla kär
 

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din och att dina ord i natten, är det enda som når in

Ibland när han tittar upp under sin lugg måste jag titta bort.
Ibland när han ler så där snett så måste jag titta åt ett annat håll.
Jag måste titta bort för att det gör för ont. Det gör ont att tänka tanken på att det kan försvinna.
Att han skulle kunna försvinna från mitt liv.
För han är bäst, han är allt.
 
 

Insta, hejhej!

Så här ser mitt liv ut genom instagram förresten.
 
 
Klagar inte.

So find good ones.

 
Imorgon åker jag till Stockholm med min människa. Alla borde ha en egen människa.
Hon är min. Min storasyster. The greatest love of all.
Och det kunde fan inte komma lägligare med lite systerterapi.
 
 
 
 

Always thinking about it

 
 

Retar någon med min frihet som jag så vackert kräver

"Fröken svår, man borde kalla dig fröken svår."
Jag skrattar lite och säger att, ja, kanske är jag rätt svår att förstå sig på.
Men om jag är svår, hur svåra är då människor som inte blottar hela själen på internet?
Som inte står upp för vad dom tror på? Som hoppas att dom kan komma undan genom att hålla tyst.
Jag menar, som om man inte redan ser smärtan i deras ögon.
Sånt syns ju nästan hela tiden.
 
Det handlar inte om att jag är svår.
Det handlar inte om att jag inte vågar visa känslor.
För herregud, det är ju nästan det enda jag gör.
Känner för mycket. Tänker för mycket.
Lever snabbt. Tänker för lite.
Kastar mig ut när jag tror att något är på riktigt.
När någon är på riktigt.
 
Kanske handlade det här inte om mig. Kanske är det inte jag som är svår att förstå sig på.
Kanske skrämmer jag bort människor. Retar någon med min frihet som jag så vackert kräver.
Kanske tas jag inte på allvar bara för att jag inte springer efter när någon vänder ryggen.
Människor kanske tror att jag inte skulle kunna kämpa. Orka kämpa.
 
Fast det kanske inte finns något att kämpa för?
Eller så kanske man borde kalla mig fröken svår.
 
 

"Din jävla feministfitta!" Eh, ja?

När jag går ut på krogen här i min stad hamnar jag alltid på något sätt i en diskussion om feminism.
Om det är jag som tar upp det? Nä, nästan aldrig.
Oftast är det dom där grabbarna_94 som undrar lite vad det är. Hur jag gör.
Och varför det verkar vara så himla viktigt.
"Eh, du är feminist, va?"
Ja, vännen. Jag är feminist. Alla kvinnor jag känner är feminister.
50% av killarna jag känner är också feminister.
Så vad är det du undrar?
"Jo, men asso, vill du att tjejer ska ha det bättre?"
Första gången någon ställde mig den frågan fick jag hålla mig för skratt.
Jag menar, va? Tjejer ska ha det bättre, var kom den ifrån?
Men sen tänkte jag att, hm, dom vet ju verkligen inte vad feminism är.
Kopplar ordet till feminint och därav; feminister är amazonkvinnor som äter män till frukost.
 
Nej, jag vill inte att tjejer ska ha det bättre. Jag vill inte att män ska ha det bättre.
Jag vill att vi, oavsett kön, religion och sexuell läggning ska ha samma förutsättningar och möjligheter att nå våra mål.
Att göra det vi alltid drömt om. Att ingenting ska hindra oss förutom oss själva. 
Jag vill att det ska vara ett rättvist system i skolorna. Att flickor ska våga ta lika stor plats som pojkar.
(Obs, det betyder inte att pojkar ska ta mindre plats, bara att tjejerna ska ställa sig upp och ta lika mycket.)
Att pojkar inte ska få sämre betyg bara för att dom är just pojkar.
Jag vill att man ska våga gå hem från krogen klockan halv tre på natten utan att behöva vända sig om varannan sekund bara för att se så att ingen följer efter en.
Att ett nej alltid ska vara ett nej.
Jag vill att man ska slippa bli stämplad som hora bara för att man träffat många killar.
Jag vill att man ska slippa bli stämplad som hingst bara för att man träffat många brudar.
Jag vill att man ska få säga vad man vill på internet utan att bli hotad till livet.
Jag vill att man ska ha samma förutsättningar att få ett bra jobb, att ens utländska namn inte ska hindra någon från det.
Jag vill att ALLA MÄNNISKOR ska ha samma rättigheter.
Det kompisar, det är att vara feminist.
 
Och om det värsta jag får uthärda är att någon kallar mig feministfitta på krogen?
Oh, lord. Det luktar vinst, we're killin' it.
 
 

Och nu minns jag inte ens hur smärta känns

 
Ett helt jävla år har gått sedan jag bad min bästa vän att skjutsa mig till honom som bor på andra sidan älven.
Ett år sedan jag tvingade ur mig orden som gjorde så jävla ont i bröstet.
Ett år sedan jag kramade honom hejdå för sista gången.
Ett år sedan jag skrek åt henne att stanna bilen på vägen hem för att jag inte kunde andas längre.
Ett år sedan jag satt på marken och hulkade medan hon strök mig över ryggen och sa att allt skulle bli bra.
Ett år sedan jag kom innanför dörren och föll ihop på hallmattan.
Ett år sedan min pappa fick bära mig upp till sängen bara för att jag inte klarade av att resa mig.
Ett år sedan jag gjorde slut på det där onda.
Det har gått ett år sedan jag var tyst i två dygn. Sen jag slutade prata. Äta. Leva.
Och det enda jag kunde få fram den där natten när min mamma undrade vad hon kunde göra för att det skulle bli lite bättre var;
"Låt mig bara få skriva." Och sen skrev jag det här;
 
"Jag är död. Jag är död. Jag är död. Jag måste vara död för andningen fungerar inte och aldrig tidigare har jag känt mig så tom. 
Döden - ljus och inget mer. 
Ingenting vackert finns över döden. Inget poetiskt, inget ljus. 
Dom som säger att man aldrig har varit mer levande än i dödsstunden har fel, för jag är bara död. 


Sen kommer ångesten. Huvudvärken. Dom svidande ögonen.
Så här ska inte döden vara. Döden ska vara en befrielse.
Men plötsligt kommer minnet tillbaka och han är överallt i mig. Över mig.
Han skrik och hans rödgråtna ögon. Beslutet jag tog som dödade honom. Inte mig.
Jag är inte död, jag är bara mindre levande."

 


Ett år och nu minns jag inte ens hur smärta känns.
 

 


RSS 2.0