the storm is comin' soon.

Jag vet att hon är rädd.
Vet att hon inte vill att jag går. Att jag försvinner för att inte komma tillbaka.
För hon kommer behöva mig igen.
Precis som förut.
Hon och jag.
Vi älskar varandra. Behöver varandra.
För att orka fortsätta. Orka andas.
Hon försöker se förbi min smärta.
För att det gör alldeles för ont.
För ont att se hur min själ är någon annanstans.
På andra sidan jorden.
Men jag vet att det gör ont i henne. Lika ont som i mig.
Vill att hon ska känna min smärta.
Vill att hon förstår.
Tar sig tid att förstå.
Som hon alltid har gjort.
Varenda litet ord har gått in.
Och hon har nickat.
Skrattat lite och sagt att jag vet precis vad du menar. Vet precis hur det känns.

Nu handlar allt bara om någon annan.
Nån jag inte känner.
Inte vill känna.
Vi har tappat bort oss.
Någonstans på vägen hit.
Till vårt liv som inte längre är vårt.
För jag är inte längre en del av hennes liv.
Hon försöker slippa se.
Blundar för det uppenbara.
För att det gör alldeles för ont.
Jag känner henne. Ser ju rakt igenom.
Och hon tror att jag inte förstår.
Men jag vet att hon är rädd.
Fast hon säger annat. Men jag kan inte undgå rädslan i hennes ögon.
Rädslan och drömmarna.
Hon är fin.
Min mamma.
Älskade lilla mamma.

När ska du förstå.
Vi älskar ju varandra.
Vi behöver varandra.
Blunda inte mer.
Blunda inte för det uppenbara.

Även om det bränner i din själ när du ser smärtan i min blick.
När du ser att jag inte längre är där.
Hos dig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0