Det gör nog mindre ont

Det tar tid med mig. Jag kan inte bara öppna mina sinnen och låta någon rulla runt där bland allt som är jag.
Jag måste få analysera varje steg. Varje tanke.
Jag måste få känna dig innan du känner mig. Innan du tar dig in.
 
Länge, länge. Dagar, månader, år. 
Liv.
 
Men när någon väl tar sig in. Slår med blodiga händer tills murarna faller, då.
Då ger jag mitt hjärta rakt ut. Lägger det ansvarslöst i dina händer.
Och sen blundar jag. Vänder mig om. Litar fullt ut och hundra varv runt jorden och solen och alla andra jävla planeter som finns.
Låter dig göra precis vad du vill med det organ som pumpar mitt blod, håller mig vid liv. 
 
Ändå tar alltid någon sönder mig.
"Jag trodde att jag var härdad, men jag hade fel" sa hon ikväll.
Och jag förstod.
Jag hade också fel.
Så jävlajävlajävlajävla fel.
Jag har alltid så jävlajävlajävla fel.
 
Efter varje ord. Efter varje mening. Efter varje handling som sänker mig.
Efter varje ord blir jag lite skörare.
Vissa säger starkare, men det är inte jag som blir starkare. Det är murarna jag reser.
Stenarna som jag otåligt sliter upp med mina händer. Armar som bultar.
Svett som rinner.
Allt för att skydda mitt hjärta.
 
Slå mig över kinden med all din kraft. Det gör nog mindre ont ändå.
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0