Och nu minns jag inte ens hur smärta känns

 
Ett helt jävla år har gått sedan jag bad min bästa vän att skjutsa mig till honom som bor på andra sidan älven.
Ett år sedan jag tvingade ur mig orden som gjorde så jävla ont i bröstet.
Ett år sedan jag kramade honom hejdå för sista gången.
Ett år sedan jag skrek åt henne att stanna bilen på vägen hem för att jag inte kunde andas längre.
Ett år sedan jag satt på marken och hulkade medan hon strök mig över ryggen och sa att allt skulle bli bra.
Ett år sedan jag kom innanför dörren och föll ihop på hallmattan.
Ett år sedan min pappa fick bära mig upp till sängen bara för att jag inte klarade av att resa mig.
Ett år sedan jag gjorde slut på det där onda.
Det har gått ett år sedan jag var tyst i två dygn. Sen jag slutade prata. Äta. Leva.
Och det enda jag kunde få fram den där natten när min mamma undrade vad hon kunde göra för att det skulle bli lite bättre var;
"Låt mig bara få skriva." Och sen skrev jag det här;
 
"Jag är död. Jag är död. Jag är död. Jag måste vara död för andningen fungerar inte och aldrig tidigare har jag känt mig så tom. 
Döden - ljus och inget mer. 
Ingenting vackert finns över döden. Inget poetiskt, inget ljus. 
Dom som säger att man aldrig har varit mer levande än i dödsstunden har fel, för jag är bara död. 


Sen kommer ångesten. Huvudvärken. Dom svidande ögonen.
Så här ska inte döden vara. Döden ska vara en befrielse.
Men plötsligt kommer minnet tillbaka och han är överallt i mig. Över mig.
Han skrik och hans rödgråtna ögon. Beslutet jag tog som dödade honom. Inte mig.
Jag är inte död, jag är bara mindre levande."

 


Ett år och nu minns jag inte ens hur smärta känns.
 

 


Name ten thousand reasons why you never wanna die


Jag kommer nog alltid att vänta

 
 
 
 

Alla trodde att jag skulle förlora mig, med vilken runaway som helst

Den senaste tiden har jag;
Sagt upp mig från coop.
Börjat jobba på folksam.
Bestämt mig för att flytta in hos min bästa kompis.
Hånglat
Och instagrammat följande;
 
 
Tack och hej

Jag och mina fyra flickor går på rad på väg till stan, vi sa att vi ska vinna allt ♥

Men när alla sviker har jag några nummer kvar,
vi håller våra ryggar som i krig.
Jag litar inte på någonting längre men mina flickor,
dom är soldater som är kvar.

Så kom an, försök att bryta våra band med våld.
Försök att tämja oss och få kontroll?
 
 
Bästa. ♥♥

2012. Sometimes it last in love, but sometimes it hurts instead

Det var inte förrän i bilen på väg dit som det slog mig. Vemodet.
Det slingrade sig över bröstkorgen likt en orm när jag såg hur berget uppenbarade sig framför oss.
Här har jag inte varit på ett helt år. Det var här jag började mitt 2012. 
Försökte tänka bort honom. Glömma vad som hände den där natten för ganska exakt ett år sedan.
Sen går det några dagar och helt plötsligt sitter jag i en säng på ett hotellrum med två av världens finaste människor.
Vi har inte klätt på oss än.
Vi sitter och pratar om året som gått, om det absolut värsta året i våra liv.
Sen skålar vi i champagne och jag säger att fan, brudar, klarade vi oss igenom det här året,
så klarar vi nog vad som helst.
 
Och när jag sedan står där och räknar ner, med en flaska i ena handen och en bästa kompis i den andra,
då, då inser jag att 2012 har varit det bästa året i mitt liv! Det var ju mitt år.
För trots att jag var tvungen att avsluta ett trasigt förhållande,
trots att det gjorde så jävlajävla ont, så gjorde det lite, lite ondare när det pågick.
 

RSS 2.0