2012. Sometimes it last in love, but sometimes it hurts instead

Det var inte förrän i bilen på väg dit som det slog mig. Vemodet.
Det slingrade sig över bröstkorgen likt en orm när jag såg hur berget uppenbarade sig framför oss.
Här har jag inte varit på ett helt år. Det var här jag började mitt 2012. 
Försökte tänka bort honom. Glömma vad som hände den där natten för ganska exakt ett år sedan.
Sen går det några dagar och helt plötsligt sitter jag i en säng på ett hotellrum med två av världens finaste människor.
Vi har inte klätt på oss än.
Vi sitter och pratar om året som gått, om det absolut värsta året i våra liv.
Sen skålar vi i champagne och jag säger att fan, brudar, klarade vi oss igenom det här året,
så klarar vi nog vad som helst.
 
Och när jag sedan står där och räknar ner, med en flaska i ena handen och en bästa kompis i den andra,
då, då inser jag att 2012 har varit det bästa året i mitt liv! Det var ju mitt år.
För trots att jag var tvungen att avsluta ett trasigt förhållande,
trots att det gjorde så jävlajävla ont, så gjorde det lite, lite ondare när det pågick.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0