Och nu minns jag inte ens hur smärta känns

 
Ett helt jävla år har gått sedan jag bad min bästa vän att skjutsa mig till honom som bor på andra sidan älven.
Ett år sedan jag tvingade ur mig orden som gjorde så jävla ont i bröstet.
Ett år sedan jag kramade honom hejdå för sista gången.
Ett år sedan jag skrek åt henne att stanna bilen på vägen hem för att jag inte kunde andas längre.
Ett år sedan jag satt på marken och hulkade medan hon strök mig över ryggen och sa att allt skulle bli bra.
Ett år sedan jag kom innanför dörren och föll ihop på hallmattan.
Ett år sedan min pappa fick bära mig upp till sängen bara för att jag inte klarade av att resa mig.
Ett år sedan jag gjorde slut på det där onda.
Det har gått ett år sedan jag var tyst i två dygn. Sen jag slutade prata. Äta. Leva.
Och det enda jag kunde få fram den där natten när min mamma undrade vad hon kunde göra för att det skulle bli lite bättre var;
"Låt mig bara få skriva." Och sen skrev jag det här;
 
"Jag är död. Jag är död. Jag är död. Jag måste vara död för andningen fungerar inte och aldrig tidigare har jag känt mig så tom. 
Döden - ljus och inget mer. 
Ingenting vackert finns över döden. Inget poetiskt, inget ljus. 
Dom som säger att man aldrig har varit mer levande än i dödsstunden har fel, för jag är bara död. 


Sen kommer ångesten. Huvudvärken. Dom svidande ögonen.
Så här ska inte döden vara. Döden ska vara en befrielse.
Men plötsligt kommer minnet tillbaka och han är överallt i mig. Över mig.
Han skrik och hans rödgråtna ögon. Beslutet jag tog som dödade honom. Inte mig.
Jag är inte död, jag är bara mindre levande."

 


Ett år och nu minns jag inte ens hur smärta känns.
 

 


Kommentarer
Postat av: Viktoria

<3

2013-01-23 @ 08:35:14
URL: http://Viktorialindqvist.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0