För allt jag tar i verkar gå sönder

Mitt tjugoåriga hjärta pumpar sakta och lite för hårt ikväll.
Människor kommer och människor går.
Min farfar dog för någon vecka sedan och sen dess har himlen varit lite vackrare och lite mer ljuv.
Trycket över bröstkorgen blir tyngre under vissa stunder på dygnet,
som till exempel när han bredvid mig har somnat och det finns så mycket jag vill prata om men han är så jävla vacker när han sover och jag kan inte fömå mig att väcka honom.
Så jag ligger tyst och vrider och vänder på mig och känner den där brutala lyckan gå hand i hand med olyckans sändebud.
 
När jag tittar på min mor ser jag hur skör och stark hon är på samma gång. Hennes långa svarta ögonfransar. Det korta håret som blekts och fräknarna som försiktigt tittar fram efter några dagar i solen.
Jag blir så otroligt imponerad av henne när hon sitter där på altanen i solnedgången, dricker ett glas vin och ler mot livet trots att hon gått igenom mer än vad någon människa förtjänar.
Trots att hon lever med någon som knappt är där, som alltid letar efter något mer, något annat.
Trots allt detta sitter hon med en filt runt axlarna och ett lugnt och starkt uttryck i blicken när hon tittar ut över gatorna i byn där hon levt hela sitt liv.
Och hon ler, för även om det gör satans ont så ofta så tycker hon att det här är det häftigaste som finns.
Att livet är allt, att det är vårt.
 
Det smärtar att se min mammas sorg och när jag gråter tyst vill jag ringa upp den där flickan som varit hela mitt liv under så lång tid, men halvvägs in i samtalet lägger jag på luren, för jag vet inte om hon vill att jag ska ringa längre.
För det är någonting i vår relation som har gått sönder. Som jag inte vet hur jag ska laga.
Hur ska man orka kämpa när man knappt kan resa sig på morgonen för att livet känns tomt och färglöst?
Och man önskar att saker vore ogjorda. Osagda. Att man varit mer försiktig, för vi skulle ju vara föralltid, det finns inget annat, till månen och tillbaka, hon var allt.
Nu är hon säkert någon annans och trycket över bröstet är olidligt och varje natt i flera månader har jag somnat med gråten i halsgropen och tårar som tränger bakom ögonen.
För allt jag tar i verkar går sönder.
Allt det vackra blir fult så fort jag rör vid det.
 
Men mitt i gråten skrattar man för att den där pojken håller en så hårt om natten, torkar tårar och viskar att jag kommer aldrig att gå och man hoppas mest av allt att det är sant för fler förluster klarar inte det här hjärtat av.
Fast sen tänker jag att om fler förluster kommer så sitter min mamma kvar där på altanen och delar mer än gärna med sig av filten och vinet och en dag kanske jag också kan sitta där med ett lugnt och starkt uttryck i blicken och le mot livet. Tycka att det här är det häftigaste som finns. Att livet är allt.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0