det finns en fara i att aldrig hitta vägen, och det finns något vackert med att vandra den ändå.

Det här är ett avslut.
Ett hejdå föralltid.
Jag vill berätta det på en gång. Få det sagt.
Vill inte skriva något fint för att sedan berätta allt i slutet.
Berätta att nu slutar jag. Slutar skriva.
Jag känner vemod. Smärta i hela kroppen.
Någon klöser på insidan och jag måste få komma ut.
Jag ser mig om och inser hur allt har förändrats under åren.
Hur stark jag har blivit. Hur skör jag är på samma gång.

Jag började skriva på amandaelisabeth när jag var femton år gammal.
Det var jag och simone som kläckte idén tillsammans.
Vi tänkte att vi borde testa.
Jag var femton och ville se allt i hela världen.
Jag förlorade mig i böcker och blev kär i varenda karaktär.
Jag lyssnade på noice och lars winnerbäck.
Och jag kunde springa ut och skrika i natten bara för att trotsa universum.

 

Mitt pubertetshjärta var trassligt och jag ville skriva.
Jag ville skriva om det som inte kunde sägas.
Det som var jag.
Framför datorn kunde jag förstå mina känslor litelite bättre.
Jag kunde kladda ner allt mitt hjärta skrek.
Jag kunde överleva.
Jag skrev för att jag var tvungen.
Tvungen att få berätta min historia.
Den som alla ville höra, men ingen vågade fråga om.
Det som krampade i min mage. Snurrade i mitt huvud.
Jag ville få perspektiv på livet. Förstå.
Jag vet egentligen inte hur det gick.
Om jag har blivit klokare av att analysera varenda steg vi tar.
Vet inte om jag någonsin kommer att bli.
Om jag kommer förstå vad allt handlar om.
Smärtan, lyckan och den där krampande magen.
Men jag skrev för att överleva.



Och jag klarade mig.
Jag var en av dom som hade tur. Tur att hitta ett sätt att förstå mig själv lite bättre.
Och nu sitter jag här.
Skriver på det som blir min sista text här.
Och det är så himla svårt att göra det på ett rättvist sätt.
Men hur ska man kunna förklara.

Här finns allt kvar.
Hela mitt liv. Allt som är jag.
Som var jag.
Som alltid kommer att vara jag.
Här blev jag den jag är idag.
I den här lilla bubblan har jag gått från att vara en rädd och ledsen femtonåring,
till att bli en lite mindre rädd och ledsen artonåring.



Min älskade farkost.
Jag kommer aldrig att glömma det jag lärt mig genom att skriva.
Genom att skriva här.
Men nu är det dags.
Att se mig om lite.
Kanske hittar jag ett annat hem någon annanstans.
Någon gång.

Men amandaelisabeth kommer alltid att finnas kvar.
Som ett fint litet minne.
Här kan jag  minnas allt som gjorde mig till mig.
Minnas hur sjukt jävla ont mitt hjärta har gjort.
Vilka helt jävla underbara vänner som har kommit och gått under åren.
Minnas dom som fortfarande finns kvar.
Här får jag minnas.
Här finns jag alltid kvar.
Föralltid.



Jag vill speciellt tacka min mamma, håkan hellström, sandra beijer, noice, min storasyster och mina böcker.
Tack för att ni fick mig att våga skriva.
Våga vara ärlig.
Tack för att ni räddade mitt liv.


she read books as one would breathe air, to fill up and live. she read books as one would breathe ether, to sink in and die.

Jag minns min första bok mycket väl.
Inte den första någonsin såklart.
Men den bok som fick mig att fortsätta läsa.
Det var tvillingarna av Francine Pascal.
Den var lila och handlade om deras sommarlov.
Om att åka på familjesemester.
Om att hata fiskar.
Och den var helt jävla fantastisk.
Där och då knäckte jag koden.
Lärde mig att älska böcker.
Lärde mig att hitta lugn i andras berättelser och liv.
Efter det läste jag allt som kom i min väg.
Varenda bok på biblioteket.
Och varje år var det nästan bara det som stod på önskelistan.
Böcker.
Jag var åtta år då.
Idag är jag arton.
Och böcker står alltid på önskelistan.

kissemissar.

Åh!
Mina älskade kompisar.

torsdag fast ändå fredag.

Ikväll har jag hängt med mattan och jonas.
Kikat på kissemissbebisar och jagat kaniner.
Dog av pluppkissarna(!!!)
Ni får se bilder sen.



Nu ska jag krypa ner med min prins och kika på film.
Imorn åker vi till stockholm och myser hela helgen.


just sayin'.



something you said kept me up all night.

För ett år sedan visste jag knappt vem han var.
Jag hade sett honom i korridoren. Han brukade bära fluga och slips.
Stora skor och blåa skjortor.
Han gick alltid med huvudet högt och man kunde tro att han ägde hela världen.
Aldrig i livet att han skulle titta åt mitt håll.
Eller jag åt hans.

Vi brukade prata på msn ibland.
Mest om särskrivningar, fula människor på facebook och politik.
Han lyssnade på dålig musik och hatade håkan hellström och noice.
Men han fick mig ofta att skratta där bakom skärmen.
Ingen får mig att skratta bakom skärmen.

Vi hade våra skåp på samma ställe och hur tidigt jag än kom var han redan där.
Han satt med hörlurar och kikade upp under sin lugg.
Dog lite varje gång.
Jag försökte verka nonchalant och ansträngde mig för att ta av mig jackan snyggt.
Ville att han skulle titta men samtidigt ville jag sjunka genom jorden.

Sen åkte jag utomlands med min kompis.
Tänkte inte så mycket mer på honom.
Tills jag kom hem.

Då han skrev saker som fick mitt hjärta att sniffa sockerdricka.
Mitt huvud att sprängas.
Magen att göra kullerbyttor.



Hans skor är fortfarande stora och flugan är randig.
Musiken är dålig men han får mig alltid att skratta så jag kiknar.
Vi pratar ofta om särskrivningar, fula människor på facebook och politik.

Och när han kikar upp under sin lugg dör jag lika mycket varje gång.
För nu tittar han och jag vill inte ens sjunka genom jorden.

you really want to be found.

Nu åker jag till min kärlek.




Kisses!

jag vet vad som måste göras, ändå sitter jag kvar här, i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i.

Det känns så himla jobbigt.
Det där lilla, lilla steget.
Att säga hejdå.
Till något som varit min vardag så himla länge!
Som har blivit en del av mig.
Det jag varje dag har längtat efter.
Saknat när jag varit borta.
Jag har dragit ut på det alldeles för länge nu.
Vill inte att det ska ta slut.
Men nu är tiden inne. Nu är det dags.
Nu slår jag på avsnitt tjugo, säsong 6.
Sex and the city.
Farväl.


vad jag bryr mig om nu, är att du då ser det, hur smutsigt livet blivit.


Jag grät den här helgen.
Jag grät när jag lyssnade.
När jag lyssnade på orden han sjöng.
Jag kände det han kände.
Det jag tror att han kände.
Och jag var inte ensam.

Det var det mest magiska jag varit med om.
Jag har aldrig gråtit så mycket.
Jag hulkade halva konserten.
Alla känslor.
Så otroligt jävla fantastisk.



Hjärta!

wopwooptorsdag.

Idag är jag ledig och tänkte passa på att hänga med min kusin som är i stan.
Det är supervarmt ute, så vi lär nog åka och bada någonstans.
Måste även in på stan och fixa lite grejer.
För på fredag åker vi på minifestival i sundsvall!

Håkan Hellström spelar och jag är så jävla glad.
Veronica Maggio, Oscar Linnros och Adams ray är också där.
Kommer bli grymt.
Förresten så fotar jag analogt hela helgen.
Hur bra?!



Hjärta!


best friend forever.

Såhär såg det ut när jag var på minisemester i ellans stuga.
På ett ungefär.







Puss!


I get a little bit closer to feelin' fine.

Idag åker jag till Ellans stuga och myser.
Är nämligen ledig imorn.
Wihoo!
Så vi får se vad vi hittar på.

bluelungs:  Legit Sunday. (by ElifKalkan)

Ps. Man kan känna sig ensam i ett rum fullt med människor. Just sayin'! Ds.

Fred ut, vänner!

OH snap!


 

Har ni sett the orphan förresten?
Ett mästerverk. Poesi. Konst.
Och det absolut läskigaste jag sett.

här är jag hemma, men ändå inte alls.





L♥ VE

Ikväll sover jag själv för första gången på superlänge.
Jag är lite nervös.
Har vant mig vid hans värme.




En av orsakerna till att jag gillar prylar.
Han är bara ett knapptryck bort!

dog days are over.

Nu har jag ätit lunch och tittat på sex and the city.
Så att ni vet.
Nu ska jag redigera.



Kärlek!

396.



hard workwork.

Jag har så himla mycket att göra känns det som.
Och jag som har börjat jobba och allt. Hinner inte andas! (Vafasän, är det inte sommar?)
Imorgon är jag i alla fall ledig och då ska jag till exempel redigera klart alla studentbilder.
Gå på banken.
Betala räkningar. Hur coolt!?
Och kanske göra något annat.

Just nu orkar jag verkligen inte göra någonting alls.
Slänger mig nog i soffan med harry potter och lite kvällsfika.
Ibland behöver man sådana kvällar också.




Förresten!
Om allt går som det ska hoppas jag kunna beställa en ny dator imorgon.
Jag har nämligen en liten crush på tekniska prylar.
Gillar prylar.
Prylarna får mig att må bra. Eller lite bättre.
För en liten stund.

Men ändå.

Biglove!

the truth.











Tidigare inlägg
RSS 2.0